Häradsallmänningarna – från medeltida kulturarv till modern samverkan.
Häradena – eller hundare, som de till att börja med kallades i Mälarlandskapen – är vår äldsta kända områdesindelning. Språkforskarna anger 1000-talet som den absolut senaste tidpunkten för indelning i härad och hundare.
Landslagen bekräftar häradenas rätt till allmänningarna
I Västgötalagen som är en av de äldsta landskapslagarna från början av 1200-talet stadgas häradenas rätt till nyttjande av de allmänningar de en gång stakat ut i ödeskogar och marker.
Gustav Vasa, som regerade 1523-1560, stärkte i allra högsta grad kronans makt och resurser. Centralmakten lade under sig stora outnyttjade skogsvidder i Dalarna, Hälsingland och ännu längre norrut. Men häradsallmänningarna undandrog sig den kungliga samlarivern. De förblev i häradsbornas gemensamma, lokala ägo.
Drottning Kristinas skogsordning 1647
Så kom 1600-talet med ökande gruvdrift, näst jordbruket den viktigaste näringsgrenen. Sverige var det enda landet i Europa med både bra malmer och välbelägna skogar, en förutsättning för den följande krigs- och expansionstiden fram till 1600-talets mitt. Men bergshantering och skogsdrift nådde en sådan omfattning att skogarna ansågs allvarligt hotade. De kostelige och högt nödtorftige Skogar blifwa icke rätt brukade, utan missbrukade,skriver drottning Kristina i förordet till Sveriges första skogsordning år 1647. Vad gäller rätten att utnyttja häradsallmänningarna innebar skogsordningenen för häradsborna en negativ utveckling. De fick till exempel bara begagna sina allmänningar till huustarf medfääbet, fiskiande, timber och wedebrand men icke til at fördärfwa och uthöda, och i ingen måtto til salu eller häradsboernas förfång.
Under Karl XI:s regeringstid, 1672-97, lades milsvida skogar under kronan och på så vis fortsattes den kolonisation som Gustav Vasa påbörjat. Men trots den växande centralmakten respekterade Karl XI, liksom Gustav Vasa, häradenas grundläggande rätt till sina allmänningar.
1700-talet: hård kontroll
År 1734 ersattes Magnus Erikssons landslag med en ny riksomfattande lag. I samband med denna utfärdades en skogsordning, som präglades av idén om det allmännas bästa, reglerad av staten. För allmänningarnas intressenter, som de nu kallades, blev friheten ytterligare drastiskt begränsad. Avverkningen för husbehov, exempelvis, skulle hårt kontrolleras. Den måste passera inte mindre än fyra instanser: häradsting, häradsrätt, landshövding och skogsstatstjänsteman. Dessa och andra bestämmelser praktiserades med tiden allt strängare. 1793 och 1805 års skogsordningar bekräftade den nya ordningen.
1800-talet: en ny syn på nationalekonomin
Trots den alltmer detaljerade lagstiftningen lämnade skogarna ringa avkastning och var ständigt utsatta för åverkan och bränder. Bönderna var missnöjda och motarbetade lagarna.
Samtidigt började en ny syn på nationalekonomin göra sig gällande. Adam Smiths liberala teorier spreds i Europa. Vid 1817-1818 års riksdag hemställde ständerna att alla kronans disponibla skogar och allmänningar, med några undantag, skulle försäljas på öppen auktion till högstbjudande. Ett ytterst radikalt förslag med tanke på skogspolitiken under 1600- och 1700-talen, men i takt med tiden.
Remissinstanserna hade vitt skilda åsikter om vem som egentligen var rättmätig ägare till häradsallmänningarna, häradsborna eller staten. År 1823 föredrogs ärendet för kungen, Karl XIV Johan, av Magnus Danckwardt – en orädd, liberal ämbetsman som spelat stor roll för svenska jordrättsliga förhållanden. Hans uppfattning var att kronan inte ägde allmänningarna och således inte kunde sälja dem ”men att, med K.M:ts och rikets ständers bifall, de kunna, med de villkor och efter de grunder, som funnos billiga och lämpliga, till intressenternas disposition under full äganderätt upplåtas.”
I Danckwardts utkast till proposition (förslag från regeringen till riksdagen) ingick att allmänningarna inte bara skulle återgå i intressenternas ägo, utan också, som en följd av detta, kunna delas upp mellan dem. Förslaget gillades av kungen och beslutades år 1823 av riksdagen med några få ändringar.
Häradsallmänningarna fick alltså enligt 1824 års förordning uppdelas på delägarna (deras äganderätt alltså fastställd!) eller i vissa fall försäljas. Här fanns en taktisk viktig uppgift för landshövdingarna i de olika ”häradsallmänningslänen”, vilken i huvudsak syns ha skötts till häradsbornas bästa d.v.s. med stor återhållsamhet. Trots detta blev resultatet att nästan 65 000 ha, vilket var ca 40 % av de befintliga allmänningarna, uppdelades eller försåldes. I Skaraborg rörde det sig om ca 9 000 ha.
År 1855 lade en kommitté, tillsatt av kung Oscar I, fram ett förslag om en förbättrad skogshushållning. Fler tjänstemän behövdes i skogarna, en skogsstyrelse skulle inrättas. I betänkandet ifrågasattes åter häradenas ägande av allmänningarna. Men den nya Skogsstyrelsen, som började sitt arbete 1859, fick till uppgift att omarbeta förslaget. Bl a ansåg Kungl Maj:t att delägarnas förvaltning visat goda resultat, och skrev vidare: ”häradsallmänningarna, där menigheterna så önska, skola stå under vård och förvaltning av delägarna eller deras ombud, men under skogsstyrelsens kontroll och tillsyn.”
I 1866 års skogsförordning angavs att allmänningarnas delägare skulle tillsätta en styrelse, ett reglemente skulle upprättas och fastställas av Konungens befallningshavare. Skogen skulle skötas antingen av delägarna själva eller av K. Skogstyrelsen. Delägarskapet erkändes och bestämdes efter häradsbornas innehav av i mantal satt jord, varvid det gamla, oförmedlade mantalet skulle användas. Slutligen skulle allmänningarna behållas oförminskade.
1900-talet: Äganderätten åter ifrågasatt men lagfäst till slut
I början av 1900-talet var det dags igen att se över skogsfrågan. 1911 tillsatte Kungl Maj:t den så kallade Sydsvenska Skogsvårdskommittén. I sitt betänkande 1915 föreslog denna att häradsallmänningarna, kyrkans skogar, städernas och allmänna inrättningars skogar skulle bilda särskilda revir, vart och ett på 12 500 hektar, under Domänstyrelsen (som tillkommit år 1882).
Häradsallmänningarna reagerade kraftigt mot förslaget och sammankallade till ett möte i Stockholm den 21 juni 1916. Där uttryckte man oro för att delägarnas alltmer vaknande intresse för skogarnas rationella skötsel och utökning skulle upphöra med den föreslagna nyordningen. Man tillsatte en kommitté för att granska lagförslaget. Kommittén granskade inte bara detta utan också allmänningarnas eget arbete. Skriften Sveriges Häradsallmänningar överlämnades år 1918 till Kungl Maj:t. Man ville ingalunda ha statens kontroll upphävd. Men man ansåg att häradsallmänningarna nu vunnit mognad och erfarenhet föregen skötsel av egna angelägenheter. Samma år bildades Sveriges Häradsallmänningsförbund.
1932: den första häradsallmänningslagen
Sydsvenska Skogsvårdskommitténs lagförslag genomfördes aldrig. Det nybildade Häradsallmänningsförbundet engagerade rättshistorikern Åke Holmbäck för att närmare utreda frågan om äganderätten. Hans omfattande utredning, Frågan om äganderätten till häradsallmänningarna från 1800-talets början till nutiden, blev klar 1929 och överlämnades då till Jordbruksdepartementet. Den bidrog starkt till att den första särskilda lagen om häradsallmänningar kom till den 13 maj 1932. Enligt denna inte kunde utan skulle häradsallmänningarnas förvaltning övertas av delägarna och utövas av deras styrelser.
År 1952 antogs nu gällande lag om häradsallmänningarna. Den är i princip endast en modernare version av 1932 års lag. I dess §2 står:
Häradsallmänning tillhör ägarna av de fastigheter inom häradet vilka äro satta i mantal eller med vilka, enligt vad i fastighetsbildning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.
Med härader förstås här det område, som häradet omfattar enligt den av ålder gällande häradsindelningen.
Ny utredning lades ner
Dock skulle häradsallmänningarnas självständighet ännu en gång ifrågasättas. År 1979 tillsatte regeringen en enmansutredning för att undersöka möjligheterna att i framtiden använda häradsallmänningarnas medel så att de skulle komma hela bygden tillgodo, till exempel för att främja jordbruket. Dessa tankegångar påminner om dem som präglade 1700-talets lagstiftning. I utredningen skulle också lagen från 1952 granskas, inte minst dess bestämmelser om allmänningarnas förvaltning och förmånstagarkrets.
Utredningen inleddes i början av 1980. I dess referensgrupp ingick bland andra Häradsallmänningsförbundet som lade ner ett mycket stort arbete på att påverka utredningens förlopp och den lades så småningom ner.
Källor:
Georg E. Risberg, Vadsbo Härads Allmänning Östra Stöpen, 1961
Ulla Lovén, Sveriges Häradsallmänningsförbund, 2002